Vill undanröja fossilindustrins försprång
Den tidigare amerikanske vicepresidenten Al Gore kräver att statliga subventioner till fossila bränslen avskaffas. Enligt Gore uppgår stöden, genom ekonomiska bidrag och skattelättnader, till omkring 730 miljarder dollar per år. Han menar att pengarna bidrar till att hålla kvar ett energisystem som försvårar den omställning som klimatkrisen kräver.
Gore framförde kravet under klimatmötet COP31 i Antalya i Turkiet. I ett direktsänt samtal med klimataktivisten Tzeporah Berman kritiserade han fossilindustrins ekonomiska och politiska inflytande. Hans budskap är att hinder för omställningen inte främst handlar om att tekniken saknas, utan om vilka beslut som fattas och hur offentliga resurser används.
”Den politiska viljan är i sig en förnybar resurs”, sade Al Gore.
Som alternativ till fortsatta stöd vill Gore se en politik där fossila bränslen inte längre gynnas av staten och där utsläpp får ett tydligt pris. Han beskriver åtgärderna som ett sätt att förändra de ekonomiska villkoren för energimarknaden. När kostnaderna för utsläpp synliggörs och subventionerna tas bort blir det, enligt hans resonemang, lättare att styra investeringar mot energislag med lägre klimatpåverkan.
Ser en möjlig politisk omsvängning
Samtidigt uttrycker Gore större optimism efter USA:s mellanårsval förra veckan. Han beskriver valresultatet som en politisk vändpunkt och anser att viljan att ta itu med klimatförändringarna kan vara på väg tillbaka. Under en period har företag och politiker enligt honom tonat ned sitt klimatarbete, ett fenomen som brukar beskrivas med det engelska uttrycket ”climate hushing”. Gore tror att den utvecklingen kan vara på väg att brytas.
| Fråga | Gores linje |
|---|---|
| Statliga fossilsubventioner | Avskaffa stöden |
| Utsläpp | Sätt ett pris på dem |
| Teknik för omställning | Den finns redan |
| Politiskt läge | Tecken på ökad vilja efter USA-valet |
Den tidigare vicepresidenten varnar samtidigt för konsekvenserna av att klimatförändringarna fortsätter. Han lyfter särskilt fram avsmältningen av glaciärer i Himalaya. I hans framställning är utvecklingen både ett klimatproblem och en påminnelse om hur långsiktiga följder kan kopplas till dagens energipolitik. Ju längre fossilberoendet består, desto svårare blir det att genomföra den omställning som krävs, enligt Gore.
Tekniken finns – besluten avgör
Gores bedömning är att världen redan har den teknik som behövs för att ställa om energisystemet. Det som bromsar utvecklingen är i stället fossilindustrins motstånd och politiska beslut som fortsätter att gynna kol, olja och gas. Hans förslag kan sammanfattas i tre delar:
- Avskaffa ekonomiskt stöd och skattelättnader för fossila bränslen.
- Inför ett pris på utsläpp så att klimatkostnaden vägs in i ekonomiska beslut.
- Använd den teknik som redan finns för att påskynda energiomställningen.
Frågan om fossilsubventioner blir därmed central även i de internationella klimatförhandlingarna. Ett statligt stöd på hundratals miljarder dollar varje år påverkar vilka energislag som framstår som ekonomiskt mest attraktiva. Att avveckla stöden skulle enligt Gore förändra den balansen, medan ett pris på utsläpp skulle göra det dyrare att fortsätta belasta atmosfären utan att ta ansvar för följderna.
Vid COP31 kopplar Gore ihop klimatpolitiken med den bredare frågan om politiskt ansvar. Han ser den tekniska möjligheten till omställning, men också ett fortsatt motstånd från fossilindustrin. Samtidigt fäster han vikt vid tecken på att klimatfrågan åter kan få större politisk tyngd i USA. Om den viljan omsätts i beslut återstår att se, men Gores budskap är tydligt: kampen om klimatet avgörs inte bara av ny teknik utan också av vilka ekonomiska regler som får styra energisystemet.
