En tom simbassäng utgör centrum när Heidi Vierthaler för tredje gången samarbetar med Skånes dansteater i verket Afterlife. I en recension har kritiker Boel Gerell beskrivit hur bassängens råa ytor, ett svavelgult takljus och en tät rök lägger grund för en föreställning där olika gestalter försöker finna plats i livet efter detta.
"Det är nåt särskilt med tomma simbassänger"
Scenografi, ljud och kroppslig samspel
Föreställningen upptar hela scenen med den urtorkade bassängen som huvudelement. Scenrummet, utformat av irländske Tom Visser, beskrivs som både naket och suggestivt; den kaklade kammaren och de stiliserade duscharna i fonden fungerar som nästan religösa bilder. Ljuset faller från taket i ett svavelgult sken som bidrar till en sakral känsla, samtidigt som rök lägger sig över scenen och gör att gestalterna framträder i konturer. Det visuella samspelet mellan bassängens hårda textur och kropparnas uttryck skapar en spänning som recensenten pekar ut som central för verkets genomslagskraft.
Musiken och ljuddesignen är signerad Salvador Breed och inleder föreställningen lågmält, i samklang med dansernas trevande och försiktiga inledning. Klangbilden utvecklas sedan till mer intensiva partier där kropparna bryter ut i kraftfulla gester, men samtidigt hålls ett grepp om verket genom scenografins strama ramar.
En ensemble i fokus
Afterlife är framfört av ett större ensemble där koreografin utarbetats av Vierthaler i samarbete med dansarna. I rollistan återfinns Maria Pilar Abaurrea Zardoya, Facundo Ebenegger, Oliver Lund, Valentina Messieri, Dario Minoia, Jacob Phillips, Emma Välimäki och Tiemen Stemerding. Kostymerna är gjorda av Min Li, och Luca Cacitti fungerar som dramaturg och koreografiassistent. Den kollektiva närvaron och det samspel som uppstår mellan dessa kroppar lyfts fram som verkets mest lustfyllda och exceptionella egenskap i recensionen.
| Konstnärspost | Namn |
|---|---|
| Koreografi / koncept | Heidi Vierthaler |
| Musik / ljuddesign | Salvador Breed |
| Scenografi / ljus | Tom Visser |
| Kostym | Min Li |
| Dramaturg / assisterande koreografi | Luca Cacitti |
- Föreställningen spelas på Skånes dansteater i Malmö.
- Ensemblen består av åtta dansare i samarbete med koreografen.
- Verkets visuella identitet betonas som lika viktig som dansen i recensentens bedömning.
Rumslighetens betydelse för tolkningen
Recensenten framhåller att bassängens betydelse går längre än som nostalgisk eller filmisk rekvisita — den blir ett rum för kroppslig redogörelse, där ytor, skarpa kanter och kakelns svalka bär på historiska och estetiska associationer. I de tidiga sekvenserna ligger rörelsernas tvekan nära det teatralt förhöjda posandet, vilket i kontrast mot bassängens råhet skapar en laddning som bedöms vara fascinerande.
Vissa scener får dessutom konsthistoriska ekon: en kropp som ligger livlös vid bassängkanten anspelar enligt texten på Jacques-Louis Davids målning Marats död, en medveten referens som bidrar till föreställningens lager av bildmängd och symbolik. Sådana korskopplingar mellan konstformer gör att föreställningen inte bara ställer kroppen i förgrunden utan också öppnar för visuell och kulturell resonans.
I rapporteringen understryks också att det är ett verk där detaljer i formgivning, ljud och ljussättning drar ett tungt lass för upplevelsen. Den kollektiva närvaron hos de åtta dansarna och samarbetet kring koreografin ger enligt recensenten en lustfylld och sammansvetsad scenisk dynamik.
Afterlife spelas i Malmö och finns på programmet till den 28 november. Den regionala produktionen visar hur rumsliga grepp kan ge nytt liv åt samtida dans och hur återkommande samarbeten mellan internationella koreografer och svenska institutioner formar repertoaren.
